NatalieAmanda

För två år sen var allt som vanligt, hade inte ens en tanke på att det som bara var en lätt lugninflammation skulle kunna bli lugncancer

Telefonen ringde, det var sent runt 12 tiden. Jag låg tyst i min säng och hörde bara min mamma skrika och gråta. Jag förstod först ingenting, jag vågade knappt röra mig men tillslut sprang jag in till mammas och pappas rum, och frågade vad som hänt. När jag såg rädslan i mammas ögon, blev jag rädd. Mamma fick inte ur sig ett ord men pappa berättade, Lugncancer min morfar hade fått lugncancer. Min första tanke var, han kommer att dö min älskade morfar kommer att dö.

Allting förändrades på ett enda telefonsamtal. Dagarna gick, det gick upp och ner hela tiden. Det kunde gå från att vara jätte bra en dag till att han mådde sämre nästa dag. Ungefär ett år efter att vi fått reda på att morfar hade lugncancer, var nog den lyckligaste dagen i mitt liv. Han var frisk, läkarna hade fått bort allting. Det var i alla fall vad dom sa. Vi kommer nog aldrig förstå vad som hände men bara några månader efter åt lades han in på sjukhuset igen. Vi åkte självklart och hälsade på honom så ofta vi kunde men en dag så blev jag sjuk.

I två veckor gick jag och väntade på att få åka till honom. När telefonen ringde var jag lika rädd varje gång, tänk om de är sjukhuset som ringer. Jag vågade inte svara i telefonen och inte häller lyssna när mamma svarade. Den 26 Oktober gick jag till skolan precis som vanligt, men efter första lektionen satt vi i korridoren alla tjejerna och väntade på nästa lektion. Längst bort i korridoren ser jag min syster, jag såg att hon letade efter något. Så såg hon mig och började gråta ännu mer än vad hon redan gjorde, sen ser jag min mamma och såg på henne att hon försökte hålla inne gråten för att försöka hålla oss lugna. Jag förstod med än gång men ja kunde inte röra mig kändes som fastklistrad i golvet. Amelie kom fram och kramade mig och då kunde jag inte hålla inne det längre.

Jag kommer aldrig att glömma när vi satt hela familjen i bilen på väg till sjukhuset, ingen sa ett ljud och de kändes som vi hade suttit där i 5 timmar men egentligen bara i 1. Jag glömmer aldrig sjuksköterskan som skulle berätta för oss hur allt hade gått till. Jag glömmer aldrig min mormors min och ansikte när vi kom fram till henne. Jag glömmer aldrig hur min morfar såg ut när han låg där under det vita lakanet. Jag glömmer aldrig min morfar, han finns alltid kvar. Jag tänker på det varje dag, timma, minut och sekund. Och vissa säger att tiden läker alla sår, men jag väntar fortfarande